12 April.
Just nu känner jag ingenting.
Det är en vanlig jävla Lördag fast ändå inte vanlig.
Jag har inga ord kvar, ingen vilja, ingen ork.
Jag finner mig inte i att alltid behöva "be the last one standing".
Jag klarar mycket, men fasiken inte allt.
Gränsen börja jaga mig nu, och jag känner att jag springer mot ett mål jag aldrig kommer att nå.
Ensamheten skrämmer mig.
Men jag lever kanske bäst om jag går hand i hand med den ?
Tvivlar dock på det.
Alla behöver någon/något att luta sig emot.
Mina väggar börjar ta slut, dom faller, flyr, bara lämnar mig.
Som sagt, orkar mycket, men inte allt. Känn på den smärta och ilska som tär inom mig.
Så förstår kanske någon varför saker och ting aldrig blir som man har tänkt sig.
Tack till er som är starka väggar. För mig, för alla.
Jag försöker leva på som om lugnet rådde inom mig.
Det är en vanlig jävla Lördag fast ändå inte vanlig.
Jag har inga ord kvar, ingen vilja, ingen ork.
Jag finner mig inte i att alltid behöva "be the last one standing".
Jag klarar mycket, men fasiken inte allt.
Gränsen börja jaga mig nu, och jag känner att jag springer mot ett mål jag aldrig kommer att nå.
Ensamheten skrämmer mig.
Men jag lever kanske bäst om jag går hand i hand med den ?
Tvivlar dock på det.
Alla behöver någon/något att luta sig emot.
Mina väggar börjar ta slut, dom faller, flyr, bara lämnar mig.
Som sagt, orkar mycket, men inte allt. Känn på den smärta och ilska som tär inom mig.
Så förstår kanske någon varför saker och ting aldrig blir som man har tänkt sig.
Tack till er som är starka väggar. För mig, för alla.
Jag försöker leva på som om lugnet rådde inom mig.
Kommentarer
Trackback
